ANFALLET MOT MWITOMBWE 0CH LUKOKA 30/12 1962

 

Nedtecknat av Bengt Lundberg, eldledare GRK-plutonen, 2010-08-21

 

Utskrift?

 

Klicka här!

 

Jul och Nyår 1962 blev en dramatisk vändpunkt i vardagen på Kaminabasen! Order kom från FN i New York att de olika förbanden stationerade bland annat på Kaminabasen, skulle börja förbereda för avväpnandet av Moise Thombes gendarmeri!

 

Det var med stigande spänning och mycket stort intresse som vi dagarna efter jul följde J 29-divisionens förberedelser och genomförande av sina attacker bland annat mot Kolwezis flygplats och Thombes flygvapen. Av någon anledning som jag inte riktigt kan minnas hade vi GRK-eldledare radioutrustning till hands som gjorde det möjligt för oss att följa radiotrafiken mellan piloterna i "tunnorna" och trafikledartornet på Kamina Base.

 

Så vi var väl uppdaterade med vad som hände där ute i Katanga på de olika platser där "tunnorna" hade order om att anfalla.


Lördagen den 29 december blev en avgörande dag i mitt och många andras liv.

Vi placerades helt plötsligt i händelsernas centrum och blev aktörer i ett stort internationellt drama där få av oss hade erfarenhet och perspektiv nog att förstå vad det egentligen handlade om. Vi visste sedan lång tid tillbaka att det självklart kunde hända att vi skulle behöva ge oss in i strid för nå de av FN uppsatta målen, men få av oss trodde att det skulle bli verklighet och så var vi plötsligt där ändå. Sanningens ögonblick inträffade!

 

För min egen del som eldledare vid GRK-plutonen kom den första ordern på lördagseftermiddagen den 29 december vid 14-tiden! Det kom en ordonnans i jeep från HQ till eldledarnas hus i Lumwe med besked att jag, iförd full stridsutrusning, omedelbart skulle infinna mig hos staben på HQ för ordergivning! På med utrustningen, in i jeepen och transport till HQ. Där fick jag order att "förbereda för GRK-eldgivning mot målområdena nästa dag". Målområdena var dels byn Mwitombve strax väster om Kaminabasens gräns i riktning mot Kaminaville, dels byn och järnvägsknuten Lukoka.

 

Utbildad till eldledare inom artilleriet frågade jag naturligtvis efter kartor över målområdena. Till min häpnad fick jag beskedet att kartor lämpliga för grk-eldgivning inte fanns, men att en helikopter skulle ta med mig på en rekognoceringsrunda över Mwitombve och dess omgivningar och att detta skulle vara bra nog för att kunna skjuta med GRK-12-orna om behov skulle uppstå nästa morgon!

 

OK, vad göra? Ja, det var bara att ge sig iväg till angiven plats där helikoptern skulle hämta. Klockan var då c:a 1500. Och där stod vi, ordonnansen och jag, och såg helikoptern börja gå in för landning. Men plötsligt, innan den landat färdigt, så lyfte den och försvann! Vad hände? Tillbaka till HQ och ställa frågor! Jo, helikoptern hade fått en mer prioriterad uppgift och det kunde inte bli någon rekognoceringstur över målområdet!

 

Jamen, vad ska vi eldledare ha för underlag att skjuta med om det behövs? Svår fråga! Svar: inom någon timma skulle överlämnas flygfotobilder över målområdet och hela vägen fram till Kaminaville! Fick även en enkel karta över Kaminaområdet med noteringen "Ungefärlig skala 1:200 000 utgiven av Militärstabens Tryckeri 1962". Den kartan har jag fortfarande i min ägo.

 

Strålande, äntligen något handfast att ta tag i och ha som förberedelse för nästa dags operationer! Och mycket riktigt vid 17-tiden kom ordonnansen och lämnade en serie av fotobilder. Så bra men ändå så illa! Som artillerist var jag utbildad i att använda terrängkartor i skalan 1:10 000 och med en tydlig nordpilsangivelse. Men vad hade vi fått för bilder? Vad var det för problem med fotona? Jo, det fanns ingen skalangivelse och det fanns inte heller någon nordpilsangivelse! Dessutom var stora delar av målområdena täckta av vackra vita moln!

 

Skit! Vad göra? Vi var mindre än 14 timmar från tidpunkten för starten för vårt uppdrag och framför oss väntade den svarta Kongonatten! Till vårt förfogande hade vi en enkel handritad karta och dåliga flygfoton som enda underlag för eventuell grk-eldgivning nästa dag!

 

Jag fick tag på ordonnansen och jeepen igen och vi åkte ut till den längsta landningsbanan på Kaminabasen. Och i det fallande dagsljuset kunde jag på fotobilden hitta den punkt där vi stod i början på ena landningsbanan och därmed hade jag en utgångspunkt för övriga improviserade åtgärder! Upp med handkompassen för att försöka fastställa var norr befann sig och sedan rita in en "nordpil" på fotobilden!

 

Nästa steg var att försöka fastställa skalan på fotobilderna över Kaminabasen. Och det gjorde ordonnansen och jag genom att köra längs landningsbanan tills vi på vägmätaren kunde se att vi kört ungefär en kilometer! Vi kunde också i naturen se var vi befann oss och pricka in punkten relativt hyggligt på fotobilden.

 

Då hade jag: 1) en "rimlig" norrbäring, 2) en "rimlig skala" som jag kunde räkna fram senare!

 

Tillbaka med jeepen till eldledarnas hus i Lumwe där jag tillsammans med min rumskompis och kollega Bengt Inghammar satte igång att räkna på bäringar, kalkylera avstånd och skalor samt rita in dessa uppgifter på den bunt av fotobilder jag fått av HQ.

 

Sedan satt vi hela kvällen och långt in på natten och gjorde i ordning fotobilderna. Vi ritade in nordpilar, beräknade skalor och plastade in bilderna. Vi hade ett antal fotobilder som täckte hela sträckan från Kaminabasen fram till Kaminaville. Och på den sträckan kunde vi räkna fram varierande skalor för de olika fotobilderna: 1:30000, 1:28600, 1:49300!

 

Jag har fortfarande dessa fotobilder med dessa högst varierande skalor. De kom att användas i skarpt läge kring nyårshelgen 1962-1963 i de strider som våra förband var inblandade i.


Det var en intensiv kväll och natt inför den 30 december!

Dels skulle vi fixa till "kartmaterialet", dvs. de fotobilder vi fått tillgång till, dels hade vi anledning att fundera kring och diskutera vad som kunde vänta oss nästa morgon. Bengt och jag hade dessutom en kollega till från vårt förband som skulle hjälpa oss med våra förberedelser.

 

Men han klarade inte den uppgiften utan satt mest hela natten och grubblade och grät över vad som skulle hända med hustru och barn hemma i Sverige "om någonting skulle gå snett nästa dag". Jag minns än idag mycket intensivt hur vederbörande tämligen förtvivlad gång efter annan upprepade "det var ju inte meningen att vi skulle behöva gå i strid och vad händer med min familj om det går illa"! Förtvivlan och oron var enorm och vi kunde inte erbjuda någon tröst eftersom vi satt i samma båt.


Dags att påbörja uppdraget!

Natten blev sen och jag tyckte mig inte sovit alls när vi skulle upp kl 0400 och äta lite och påbörja slutförberedelserna. Och nu var det allvar och situationen tyngde rejält, inget snack om den saken. Upp i våra lastbilar och jeepar och avmarsch västerut. Sammansättningen av förbandet var en pluton svenska infanterister, vårt GRK och ett infanterikompani med 150 FN-soldater från Ghana. Vårt uppdrag var att inta byn Mwitombve, avväpna eventuella gendarmtrupper och sedan fortsätta till byn Lukoka.

 

Telefonsamtal hade förts dagen innan mellan bataljonsledningen och Chiefen Kasongo Niembo i Kaminaville och man var överens om att allt skulle gå fredligt tillväga och att gendarmeriet skulle ge sig utan strid!

 

Cirka kl 0600 på lördagsmorgonen 30/12 passerar vi basgränsen västerut och i spetsen för vår styrka finns ett par pansarfordon som tidigare erövrats från gendarmeriet samt en svensk KP-bil. Resten av truppen finns på lastbilar och jeepar och vi kör västerut i riktning mot Mwitombve.

 

Så är vi plötsligt framme vid gendarmernas gränsbom och en liten grupp av svenskar går fram till denna. I gruppen finns befälhavaren kapten Stenberg, en sambandsofficer från HQ, en tolk, jag själv som eldledare tillsammans med e-biträde och signalist samt en officer från Ghana-kompaniet. Totalt 6-7 personer om jag minns rätt.

 

Från byn Mwitombve kommer c:a kl 0630 under vit flagg en grupp från gendarmeriet fram till oss. Samtal påbörjas och parterna är snabbt överens om att stridigheter inte ska förekomma och att gendarmförbandet med början kl 0700 ska lägga ned sina vapen.

 

Ghana-förbandets soldater går i ställning i en skogsridå med fronten vänd västerut mot byn Mwitombve på cirka 150 meters avstånd. E-patrullen (Lars Grönlund - ebiträde, Bo Söderlund - signalist och jag själv) placerar oss i ett dike något 10-tal meter bakom Ghana-förbandet. Jag får order att förbereda för eventuell grk-eldgivning.

 

Våra 12 cm grk-pjäser har grupperats någon kilometer bakom oss och förbereder sig för att skjuta skarpt. Min uppgift är att ange koordinater för eldgivningen om det skulle bli aktuellt att skjuta. Och här blev det omgående stora problem! Kartan som jag hade som underlag var i skalan 1:200.000 vilket ska jämföras med "artilleriets" 1:10.000! Icke desto mindre, jag bestämde en punkt på kartan och angav de ytterst tveksamma koordinaterna för målpunkten. För säkerhets skull lade jag till en rejäl marginal och angav en punkt som klart låg bortom byn Mwitombve!

 

Målangivelsen skickades via radio över till pjäsplatsen och därefter vidtog en enormt nervös väntan. Jag hann med att ett stort antal gånger kontrollera och räkna om målangivelsen, men jag kom till samma slutsats varje gång. Oron var dock stor att det skulle vara ett allvarligt fel i angivelsen eftersom kartunderlaget var "miserabelt"! Klockan tickade på och vi närmade oss kl 0700 när gendarmeriet skulle börja lämna över sina vapen.

 

Striden vid Mwitombve

Men så blev inte fallet! Kl 0655 small ett skott från gendarmernas front vid byn och sekunderna därefter drog en massiv eldgivning med kulsprutor och handeldvapen igång. Inte enbart från byn utan även moteld från vårt Ghana-förband! Eldgivningen var vildsint och frågan är om någon överhuvudtaget såg något värt att kalla ett mål för beskjutning?

 

Stressen ökade snabbt och vi sjönk snabbt djupare ned i vårt dike strax bakom Ghana-förbandet. Helt plötslig kom order till e-patrullen: "Skjut för helvete"! Vart tog hemmaexercisens "kommandon enligt handboken" vägen? Jag beordrade direkt två provskott och det tog inte många sekunder förrän vi kunde höra "bom-bom" långt bakom oss. Och därmed var provskotten på väg! Under det 25-tal sekunder det tog till nedslag, hann jag räkna om målangivelsen mer än en gång och resultatet var allt från "målangivelsen stämmer till jag har räknat fel och vi får skotten i huvudet"!

 

Krevaderna från nedslagen hördes plötsligt långt i fjärran! Alltså jag hade i vart fall inte räknat åt "fel håll". Ändringskommando till pjäsplatsen: "Vänster 800 meter, bortom 800 meter, två skott"!

En ändring av den här storleken (=’dubbelt upp’) skulle enligt handboken inte få göras. Men stress har en märklig påverkan på oss människor. Regelverket hade redan åkt i soporna när den första ordern om provskott nådde oss. Så det kändes helt OK att bryta regelverket och ingen ifrågasatte.

 

"Bom-bom", två nya skott på väg och c:a 25 sekunder senare smäller det mitt i byn Mwitombve! Rena turen! Beskjutningen från gendarmbyn var fortfarande intensiv. Ny order till e-patrullen: "Fortsätt skjuta"! Inte ett visst antal lag som handboken föreskriver, utan helt enkelt "Fortsätt skjuta"! Jag beordrade 6 lag, dvs. 12 skott och vi kunde omgående höra smällarna från pjäsplatsen.

 

Och nedslagen kom mitt i byn helt enligt plan. Men efterhand kom krevaderna närmare oss och avståndet till krevaderna sjönk snabbt ihop och när fjärde omgången small så var det c:a 75 meter framför Ghana-förbandet som då "började resa sig upp för att gå hem"!

 

Jag beordrade omedelbart "eld upphör" och då vidtog nästa uppgift för e-patrullen och övriga svenskar: att få Ghana-förbandet att gå mot målområdet i stället för att gå hem (som man helst ville)! Jag kommer ihåg en löjtnant från Ghana som med desperationen lysande i ögonen skrek åt mig: "Your morters will kill us!" Vi fick stopp på Ghana-förbandets "återtåg" genom att "vifta med våra k-pistar och hota"!

 

Men framförallt löstes knuten upp genom att våra pansarfordon och en KP-bil tog täten och under eldgivning körde över ängen i riktning fram mot byn Mwitombve, en sträcka på 100-150 meter. Ghana-förbandets frammarsch på vinkelrät linje mot målet betecknar jag som fullständigt livsfarlig! Alla sköt ett skott rakt fram, ett skott rakt åt vänster och sedan ett skott rakt åt höger! Det var alltså en "mur av kulor" som for genom luften framför förbandet. Jag minns att jag tänkte att "den förste Ghanasoldat som vänder sig om skjuter jag i benet för att inte själv bli utsatt för livsfarlig beskjutning av egen trupp"!

 

Efter några minuter hade Ghana-förbandet med mycket starkt understöd av våra pansarfordon nått fram till byn. Eldgivningen från byn hade upphört i anslutning till att vår granatkastareld framgångsrikt träffat i byn.

 

Varför "kröp" krevaderna närmare oss?

Efter avslutad "stress" funderade jag på varför vår granatkastareld långsamt hade krupit närmare våra egna linjer. Och svaret fick jag så småningom från pjäsplatsen: den extremt stora första korrigeringen efter provskotten hade tvingat fram en "svansning" av pjäserna och sedan glömde man att kontrollera vattenpassen i takt med att pjäserna "satte sig" när verkanselden sköts.

 

När all stress och eldgivning kring intagande av Mwitombve var avslutad, tilldelades Ghana-förbandet något överraskande nytt uppdrag, nämligen att "försvara tagen terräng", d.v.s. man grävde ned hela förbandet på 150 infanterister med "armbågslucka" i en ring runt de närmaste hyddorna och husen i byn Mwitombve.

 

Och som ersättningsstyrka inför fortsatt framryckning mot Lukoka beordrades en pluton svenskar fram från Bas 2 på Kaminabasen. När styrkan kommit fram till Mwitombve fortsatte framryckningen mot Lukoka.

 

 

Anfallet mot Lukoka och järnvägsstationen startade så snart den svenska förstärkningen kommit fram från BAS 2.

 (Beskrivningen av anfallet mot Lukoka har gjorts av Bengt Inghammar, eldledare vid GRK):

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

"Vi gick i täten med en KP-bil och Ghana-soldaterna skulle följa efter med ett avstånd på 50 meter mellan bilarna. Efter en lång nedförsbacke så hamnade vi i ett regelrätt eldöverfall med eld från tvenne håll! Vi hoppade direkt ut ur KP-bilen p.g.a. risken att bli beskjutna av fientligt pansarskott.

 

När vi "klev över kanten", så fick "Stigtomta" Karlsson sin radioantenn avskjuten 20 cm över skallen. Skytten i KP-tornet, Leif Lindblad, fick eldavbrott på sin kulspruta. Vi låg i diket och eldade på med K-pist eld, och jag tror att jag kastade minst 2 handgranater ut i buskarna för de var inga kvar i bältet efter detta överfall.

 

Kapten Stenberg laddade ett GRG, klev upp i tornet och sköt en granat åt vardera hållet, sen blev det tyst på eldgivningen mot oss.

 

När det hela var över, så såg vi att Ghanagubbarna satt på krönet av backen 400 meter bakom oss och tittade på, detta föranledde väl att de blev uppsatta som reservstyrka dagen därpå, vilket också ledde till en diskrimineringsanmälan".


Efter avslutat uppdrag återvände GRK-plutonen till hemmabasen och vi var hemma runt kl 1300 på söndagen 30/12.


En kommentar kring vår beväpning

GRK-plutonen var utrustade med k-pistar som handeldvapen och med en räckvidd på några hundra meter! K-pistarna visade sig vara rena "ärtbössor" i jämförelse med de FN-karbiner som gendarmerna hade (FN = Fabrique National, en belgisk vapentillverkare). De hade en räckvidd på 500-600 meter och gendarmerna kunde idka "prickskytte" mot oss. Men till vår stora tur var de dåliga skyttar och merparten av deras skott gick över huvudena på oss, surrande som "bålgetingar".

Kommentar: Bengt Lundberg


Nästa dag, nyårsaftonen 1962, påbörjades "Operation Kaminaville".